I helgen spelades Svenska cupen i handboll, och vi tog brons. Matchen om finalplatsen gled oss ur händerna. Som tjejerna slet. Som publiken hejade. Tillsammans. Men ibland räcker det ändå inte hela vägen. Bronsmatchen kändes först lite sur. Vi skulle ju egentligen inte vara där. Men så blev det.

Och kvällen innan matchen hände något som säger allt om vad H65 Höör är. I hotellfoajén satt våra elitspelare tillsammans med kidsen. Skrattade. Kramades. Pratade handboll. De där sprillans nya röda tröjorna var snabbt inte så nya längre – de blev fulla av autografer. Och helt ärligt… Vilken mamma bryr sig då om en ny tröja? När man ser sina barn stå där med stora ögon, omringade av sina förebilder. När man ser den där glädjen. Då förstår man vad föreningsliv egentligen handlar om.

När bronsmatchen kom var det något annat i luften. Publiken bjöd upp till match. Tjejerna likaså. Som om vi tillsammans ville ge tillbaka till varandra. Tjejerna ville kriga för alla oss i rött – för allt stöd. Och vi på läktaren ville ösa på ännu mer – för vi vet hur hårt ni kämpar.

Alla tillsammans.

Och bronset? Det blev en överkörning. Men det finaste var inte siffrorna. Det var känslan. Publiken vann. Tjejerna vann. Kidsen vann. Alla vann. Alla tillsammans

Foto: mnphoto.se